gmfma

Uppgiften denna gång var att illustrera en låt genom färger och så vidare, och då valde jag Poor Leno av Röyksopp. Eftersom jag inte är en tecknare eller har ett uns av talang för måleri i mig så tog jag min tillflykt till Photoshop, detta gudomliga program. Poor Leno tyckte och tycker jag fortfarande är en upplyftande låt med tydliga harmoniska toner och en väldig mjuk känsla över sig, lite som att vara i ett behagligt delirium av något slag. Nu kan det väl dras paralleller till att röka på tills man blir hög som ett hus, och det var faktiskt baktanken till varför jag valde grönt som första färg i illustrationen. Annars kopplar jag grönt till behagligt. Gult symboliserar solen och liv för mig, så det var ett givet val när jag försökte finna färger som skulle kunna beskriva låten. Rött fanns mest med för att jag blev så besinningslöst irriterad och rasande över att jag spenderade timmar över att komma på en idé och hur fasansfullt tråkig och intetsägande Poor Leno blev efter dagar av genomlyssning och Fight Club-influerade själavandringar in i mitt bottenlösa inre. Det blåa fanns med som en kall färg, vars syfte var att samexistera som kontrast till de varma och känslosamma färgerna. Jag blev väldigt inspirerad av lyriken, vad låten handlade om och musikvideon också, förstås. Musiktext som går vertikalt upp och ner, samt töntiga ledord som jag ville få med för att förtydliga hur jag tänkte och Leno, djuret i dramat själv, prydde högersidan av bilden. Leno är diffus för att visa att man inte riktigt bryr sig om att det handlar om honom, utan att det känns som att man är på en intergalaktisk resa genom dimensioner och tidsrymder man inte trodde fanns.

Jag är tillfreds med bilden. Jag tycker jag fått med tillräckligt många och bra färger som fungerar prima i en simpel och visuellt satisfierande illustration av en ganska enkel låt (att illustrera och spela upp i tanken, i alla fall). Det skall dock betonas att det kan framstås som plottrigt och slarvigt, och det är det väl också - det medger jag. Lyckligtvis så hade jag en hållhake som jag kan skylla på; kreativiteten tröt och motiveringen stagnerade därefter. Jag skulle ha kunnat intensifiera färgerna, tagit bort "ledorden" och musiktexterna och framhävt känslan jag kände första gången jag hörde låten istället. Nära skjuter ingen hare i detta fallet.

Jag lärde mig i alla fall under denna uppgiften att våga lita på mina intutionella instinkter gällande min syn på känslorna som vällde fram efter en stunds åhöran av melodin. Jag började förstå konceptet att använda färger för att beskriva känslor utan ord, och att lösningarna är oändliga på åtaganden av denna kaliber. Det var lätt men samtidigt så svårt som man gjorde det till; i detta fallet en smärre utmaning hur som helst.