gmfma

Uppgiften denna gång var att illustrera en låt genom färger och så vidare, och då valde jag Poor Leno av Röyksopp. Eftersom jag inte är en tecknare eller har ett uns av talang för måleri i mig så tog jag min tillflykt till Photoshop, detta gudomliga program. Poor Leno tyckte och tycker jag fortfarande är en upplyftande låt med tydliga harmoniska toner och en väldig mjuk känsla över sig, lite som att vara i ett behagligt delirium av något slag. Nu kan det väl dras paralleller till att röka på tills man blir hög som ett hus, och det var faktiskt baktanken till varför jag valde grönt som första färg i illustrationen. Annars kopplar jag grönt till behagligt. Gult symboliserar solen och liv för mig, så det var ett givet val när jag försökte finna färger som skulle kunna beskriva låten. Rött fanns mest med för att jag blev så besinningslöst irriterad och rasande över att jag spenderade timmar över att komma på en idé och hur fasansfullt tråkig och intetsägande Poor Leno blev efter dagar av genomlyssning och Fight Club-influerade själavandringar in i mitt bottenlösa inre. Det blåa fanns med som en kall färg, vars syfte var att samexistera som kontrast till de varma och känslosamma färgerna. Jag blev väldigt inspirerad av lyriken, vad låten handlade om och musikvideon också, förstås. Musiktext som går vertikalt upp och ner, samt töntiga ledord som jag ville få med för att förtydliga hur jag tänkte och Leno, djuret i dramat själv, prydde högersidan av bilden. Leno är diffus för att visa att man inte riktigt bryr sig om att det handlar om honom, utan att det känns som att man är på en intergalaktisk resa genom dimensioner och tidsrymder man inte trodde fanns.

Jag är tillfreds med bilden. Jag tycker jag fått med tillräckligt många och bra färger som fungerar prima i en simpel och visuellt satisfierande illustration av en ganska enkel låt (att illustrera och spela upp i tanken, i alla fall). Det skall dock betonas att det kan framstås som plottrigt och slarvigt, och det är det väl också - det medger jag. Lyckligtvis så hade jag en hållhake som jag kan skylla på; kreativiteten tröt och motiveringen stagnerade därefter. Jag skulle ha kunnat intensifiera färgerna, tagit bort "ledorden" och musiktexterna och framhävt känslan jag kände första gången jag hörde låten istället. Nära skjuter ingen hare i detta fallet.

Jag lärde mig i alla fall under denna uppgiften att våga lita på mina intutionella instinkter gällande min syn på känslorna som vällde fram efter en stunds åhöran av melodin. Jag började förstå konceptet att använda färger för att beskriva känslor utan ord, och att lösningarna är oändliga på åtaganden av denna kaliber. Det var lätt men samtidigt så svårt som man gjorde det till; i detta fallet en smärre utmaning hur som helst.

Gjorde idag en bild där det skulle vara samma bild, men olika uttryck - en "glad" och inbjudande, en hotfull och mörk. Det gick bra faktiskt, lite över min förväntan och antagligen det bästa jag kan erbjuda. Skuggorna blev bra, dock blev bakgrunderna usla och karaktärerna som skulle visa själva uttrycken kom med mest som prydnader - speciellt så blev den ljusa sidan hemsk, medan man ser i alla fall nyanser av vad jag tänkte att den mörka skulle bli. Hur som haver var det ett helt okej jobb och jag skulle nog säga att det är det bästa verket någonsin av mig, eller nåt. Jag vågar nog hävda det.

Uppgiften öppnade mina ögon och gav mig självförtroende - jag vågade testa en idé som jag målade upp (poäng till de som förstår ordskämtet) i sinnet som svår och ogenomförbar, men som jag ändå fick ut på ett naggat men ändå förståeligt sätt. Att separera de två sidorna funkade bäst medan antagonisten och protagonisten var svårast och som jag dessutom kunde ha givit mer omtanke och utfört bättre och mer detaljerat.

Andra uppgiften var att arbeta med skuggor. En värdig utmaning då jag alltid haft problem med ljussättning och skuggornas placeringar, är väl inte så pejl på fysik helt enkelt.

Jag tänkte att jag skulle rita en byggnad smälte men som ändå skulle ge ifrån sig skugga, som att dess själ rymde åt det hållet. Nu hann jag inte med att visualisera min idé, vilket gjorde mig besviken. Jag tycker bilden är helt okej, då skuggan på sätt och vis blev bra, men det lämnades en hel del att önska till trots.

Skuggan blev som sagt förträfflig i förhållande till min standard. Jag hade dock gärna gett mig ett rapp på nagelbanden innan jag började smeta ut skuggan alldeles för långt från objektet självt. Jag tycker att den övernaturligt långa och omfattande skuggan gör att man får en bild av att det står en enorm skepnad framför det mörklagda, som dessutom inte har någon vidare skepnad utan som egentligen bara ligger matt på marken i form av lite streck. Objektet kunde ha mörklagts lite för att en själv skulle uppfatta ljuset till vänster som kommer från snett ovanifrån, som jag försökte visa med pilen däruppe. Den har med andra ord ingen roll i teckningen.

Utöver att bilden blev helt godtagbar så lärde jag mig att i alla fall försöka mörklägga och anpassa skuggan efter ljusets position. Jag fick en viss insikt i ämnet i och med att jag såg på andra och sedan jämförde med mitt egna verk - jag tror att "trial and error" skulle passa som motto för mig inom estetisk verksamhet. Med nyvunnen kunskap skulle jag kunna förbättra denna bild ytterligare, men dess nuvarande form får räcka tills vidare. Uppgiften var som sagt svår, men kändes bra att ha lagt bakom sig.

Respekt.

Det finns väldigt många sätt att tolka respekt. Jag själv har problem att göra det. Jag har aldrig varit bra på att personifiera respekt, aldrig försökt få en gestalt värdig temat, eller försökt.. Tja, göra det icke-abstrakt. Få det att bli mer än ett sinnestillstånd eller en känsla.

Denna gången fick vi alltså i alla fall försöka genom k/collage, vilket jag fann jobbigt och särdeles ansträngande att hitta motiv eller motivation/inspiration till. Jag valde dock att skala av ordet respekt till ett enda tal.

13. Tretton.

Vad tänker du på när du läser det, ser det, hör det, kanske inte känner, men är medveten om att talet faktiskt finns? Vad går runt hos dig då? Är det skräck, på grund av fredag den trettonde, det ökända datumet? Är det glädje, för att det är ditt favoritnummer? Känner du dig likgiltig inför talet?

Talet tretton har faktiskt en historia, vilket kan projicera ett uns av respekt i stugor runt omkring i världen. Fredag den trettonde är inte bara en otursdag, en dag som har en fobi uppkallad efter sig (alldeles för svårt för mig för att komma ihåg), utan anledningen till den generella skräcken för fredag den trettonde går djupare, längre bakåt i tiden än skräckfilmerna på 80-talet och vanligt skrock. Nej, för att förstå talets respektfulla innebörd så måste vi gå tillbaka till medeltiden, då riddare fanns och kungar styrde hela riken. Tempelriddarna, vars hemliga brödraskap hade skapat en viss skräckblandad vördnad hos pöbeln, hade tappat sin influens över politiken efter de heliga korstågen. De hade degraderats till bankirer, ordern var insmörjd med korruption ledare sinsemellan, och Frankrike, där Tempelordern hade en av sina största säten, kände sig hotat. Filip II avrättade största delen av ordern, vilket gjorde att de till slut splittrades och blev en legend i modern era. Dagen då Filip II förstörde ordern var - just precis - fredag den trettonde.

Så, det finns olika sätt att tolka det på. Man tänker nästan automatiskt på tretton rätt - respekt. Man tänker på fredag den trettonde-filmerna med Jason (?). Man tänker kanske inte på tempelordern, men man vet att de finns. Det finns en skräckblandad förtjusning, förlåt för upprepat ord, men det är så jag ville ha det förklarat.

Talet tretton är så mycket mer än ett tal. Det är ett tal med historia, ett tal som signifierar dominans och dignitet genom makt, pengar och förtryck. Det, mina vänner, är också en typ av respekt.

Ignorera min fot.